Vet vem jag är

Ibalnd så vet jag inte hur FAN jag ska orka med det här.. Orka va ensamtående,, blir illamående bara jag tänker på ordet.. Det va ju inte så här mitt liv skulle se ut, JAg skulle ju va en del av en familj, min egna famlij som jag hade skapat, tillsammans med dig..
Blir så jävla ledsn och förbannad på mig själv när tålamodet tryter, när jag känner att jag orkar fan inte..
Men jag måste ju orka jag har inget val, måste kämpa på för min skrutt, mitt liv mitt allt..
Jag får ofta höra att jag är så jävla stark men va fan jag vet inte, vet inte om jag tror på det..
JAg vill bara ha en famn att krypa in i och glömma allt runt om, Din famn...
När du brukade hålla mig i dina armar så kunde jag få känlsan av att inget annat spelade nån roll, Att allt jag behövde fanns just precis där, i din famn, att om jag bara fick stanna där så skulle inget annat spela nån roll, världen utan för betyde inget, bara det va vi två så skulle allt annat lösa sig...
Men nu när jag inte har det längre så vet jag ofta inte vart jag ska ta vägen när känlan kommer krypande, känlsan av att jag är ensamast i hela världen och den enda som kan få det att försvinna är du, du och din famn, där jag alltid har känt mig som tryggast...


Jag skulle inte ha så bråttom med
at träffa nån ny, är rätt mycke
med mig själv, precis som du.
JAg skulle andas i det tomrum som
blev över om du lämna mig nu..

Jag skulle unna mig att drömma
hundra mil genom europa 'om en främlig lika
tillitsfull som du..
Jag skulle pröva mina läppar mot nån
annan om du lämna mig nu..

Jag skulle sakna den där stunden som
vi har när vi tillslut har blivit sams..
Jag antar det finns nån du skulle ringa
om jag inte fanns...

Jag skulle aldrig ha tålamod nog att
bli förstod, ingen känner mig
så väl som du..
jag jag skulle fastna i min ensamhet
igen om du lämna mig nu...


Xoxo