Ett skott i pannan kanske....

Orken är snart slut..
Jag börjar ta slut..
Vet inte hur jag ska vrida och vända mig
för att hitta den, orken..
Känns som om jag hela tiden vänder in
och ut på mig själv..
Försöker finna sätt för att räcka till..
Försöker hitta orken att klistra på ett smile på
läpparna när jag går hemifrån..
Försöker finna orken att säga, jo men
det är ok,, allt löser sig, det är som det är...

Men hur länge orkar man hålla fasaden uppe??



Jag lyckas hela tiden finna lite,, en liten gnutta ork
så jag pallar lite mer..
Antagligen kommer jag aldrig att lägga mig ner.
Jag kommer lyckas gå på reserver,, Tills det verkligen inte finns nåt
mer att ta av,,
Och när och om den dagen kommer vill jag inte tänka på..

Vi tar det som vi gjort hittills, en timme i taget, en dag i taget..

Jag och han som ger livet mening, Ricki...


Aldrig ska jag låta mig själv falla fritt igen....


/ Andrea




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0